.

Tanken slog mig i bilen påväg hem från Norrköping nu ikväll, när vi åkte från Max som ligger intill stationen.
Det sved något så fruktansvärt i hjärtat att se stationen, det högg till i magen. Jag mådde illa.

Sen när din låt kom på radion på vägen hem, då brast det. Hur mycket jag än försökte stå emot, så kom dom små salta dropparna och rullade ner på min kind.

Det skulle ha varit 4 år imorgon. 4 hela fucking år och 3½ på förlovningen, med min första och mitt livs kärlek då.
Just nu är du ett minne blott, 3 år & 9 månader stod du ut med mig. Det lyckigaste åren i mitt liv. Du gav mig hopp om livet igen. Det var verkligen för dig jag levde. Du var luften i mina lungor.
Nu står jag här, på mina egna ben. Känner mig lite som en nyfödd kalv med gingliga ben, eller som bambi på hal is utan dig, utan någon över huvudtaget.

Det är en tanke som slagit mig, och den gör ont. Tänker du inte ens lite på mig? Någon gång över huvudtaget?
Det lär jag väl aldrig på svar på antar jag, och det är väl bäst. Vet faktiskt inte vilket svar som är bäst.

Och andra sidan sett så förstår jag inte ens varför jag tänker dom här tankar över huvudtaget. Varför jag ens påminner mig om sånna saker alls. Jag vet hur det slutar ändå.

Försöker visa mig stark, använder det som en mask men under är jag som en fågelunge som försöker ta sig ur boet för första gången. Helt ny kläckt.

Men som min bästa vän sa, jag är inte mer än en människa jag heller.
Och i alla lägen fungerar det inte. Tyvärr.

Och en än gång så är jag tillbaka i ruta ett, efter att ha trott att nästan allt var bra. Tills du stormade in i mitt liv...

Nu ska jag sova, sjukt äckligt trött, tänkte säga att imorrn ska jag fan inte ställa klockan. Men det måste jag kom jag på.
Afhelvetet i morrn och träffa jobbcoachen, INTE gjort min "läxa" som skulle kom jag på. Helvete också. Får la ta och göra den imorrn innan jag sticker.
Skriver om Kolmården när jag fått bilderna av Lotta, får hoppas på att det inte dröjer allt för länge.