.

Försöka går ju alltid...

Jag blir så jävla förbannad. Vaknar upp vid 10 av att jag fått sms av dig. Där du ÅTER IGEN lägger in samma kommentar som igår, och om varför du försvann.
Själva grejen var inte att du loggade ut, det som sved så in i helvete var just kommentaren du hävde ur dig.
Det var den som gjorde ondast. Men visst, det kan jag väl göra. Vad det nu ska tjäna till efter det här?

Du säger att allt handlar om peace, love and understanding.. Där har du jävligt fel. Allt krettsar inte alls runt de där tre små orden. Det handlar om så mycket mer fattar du väl. Du kan inte leva på dom där tre orden. Det går bara inte.
Allt kommer gå åt helvete ifall vi skulle leva efter dom.

Och ja, det jag skrev om att du inte behöver anstränga dig att sätta dig i bilen imorgon och åka dit för att jag inte tänker träffa dig, jag menar det.
Och åter igen ja, jag hoppas verkligen att det sved att läsa. För det var det som var meningen med det hela.
De som du hävde ur dig igår, det går inte att förklara hur det var att läsa. Jag finner liksom inga ord för det.
Men en bit inom mig svartnade och dog.

Sen skriver du att även om DU inte hör av dig så finns jag i dina tankar. Och när JAG inte hör av mig, då blir du helt hysterisk och undrar om jag dött eller vad som.
Men jag känner liksom att, håller jag på så som jag gör och hör av mig HELA tiden, då kommer du tröttna vilken sekund som helst. Men men, vad vet jag.


Kan inte skriva sånt här rakt till dig. Utan jag måste få ur mig det på mitt sätt. Måste tänka innan. så ja, ledsen att du ska behöva få läsa det här.