.

Jag trodde det fanns något där. Men jävlar vad fel jag hade.
De du sa innan du loggade ut, det sved något enormt. Det gjorde fruktansvärt ont i mitt hjärta.
Jag vet inte om jag är mer förbannad än ledsen, eller kanske tom både och?
Men hur som haver, du behöver inte iallfall inte anstränga dig med att sätta dig i bilen och åka till Kolmården på tisdag, för jag tänker inte träffa dig. Om du så åker dit ändå.

Jag förstår inte för allt i världen hur du kan bli sur på en sån sak. Och dessutom slänga ur dig en sån kommentar.
Va fan är ditt problem?
So what om jag åker till Norge? Det är väl mitt val, tänker ju inte sitta hemma och ruttna i Västervik, för det finns INGA jobb här. Det tänker jag absolut  INTE göra bara för att göra DIG glad. Det kan du liksom fet glömma.
Du känner inte mig, jag känner inte dig. Så jag ser ingen stor anledning till att göra det heller.
Sure, vi kan lära känna varandra, men sen då om det inte funkar? Då sitter jag ju ändå här med skägget i brevlådan pga att vi är så JÄVLA olika. Och jag vågar ärligt talat inte ta den chansen. Och sen OM det skulle fungera, vet jag ärligt talat inte om jag är redo att ens sätta min fot i den stad du bor i, i det här avlånga landet.
Skulle jag träffa på honom på stan, eller framför allt henne, eller kanske tom BÅDA två, så vet jag faktiskt inte hur jag skulle reagera. Det gör fortfarande fruktansvärt ont. Det är fortfarande ett stort öppet sår. Det kommer att vara ungefär som att strö salt i såren. Tiden läker inga sår, visst kan bli fint nån dag, men som jag känner just nu så kommer det ta ett bra tag till innan det kan kännas okej att ens tänka tanken. Just nu så vill jag spy på tanken. Och jag får en stor klump i magen av den också. Det känns liksom bara inte helt okej. Och kan du inte respektera det så, ja. Tänker inte ens yttra mig om det faktiskt. För att jag hoppas att du är så pass mogen att du förstår.

Visst, jag kan förstå att du tycker det är tråkigt ifall jag kommer iväg, vilket jag hoppas på att vi gör. För jag vet att du tycker om mig. Det har du visat rätt bra. Och jag kan inte förneka att jag tycker om dig lite också.
Men jag kan inte ta chansen om den står mitt framför näsan på mig. Jag är ledsen, men det går bara inte.

Att sitta hemma dag in och dag ut gör mig så fruktansvärt illa mående. Jag spyr snart på att sitta hemma och inte göra ett skit. Jag måste komma iväg, bort härifrån. Det är bara så. Det spelar ingen roll om vem det hade handlat om, jag hade åkt hur eller hur. Hela Norge kommer fan bestå av Västerviks folk, så dom lär jag ju inte komma undan dock. Vilket är ÄCKLIGT tragiskt. Men ialf. Det är ändå inga av mina vänner som kommer vara kvar i Västervik inom en snar framtid, så därför tänker jag ta chansen att sticka så fort som möjligt.