.

Det är helt sjukt, 1 år och 2 dagar för att vara exakt idag. Jag hade nästan glömt bort, eller det hade jag inte. Men jag ville bara förtränga det. Men det går verkligen inte. Jag vill bara skjuta mig i huvudet när ju mer jag tänker på det.

Inners inne så tycker jag bara att det är så jävla löjligt att jag inte kan sluta tänka på dig varje dag som går.
I vissa perioder är du det sista jag tänker på när jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Det är fel, det ska inte vara du längre. Det ska vara någon annan.. Det är SJUKT fel. Men och andra sidan så var du mitt allt i 4 år. Så vad ska jag göra? Jag vet inte ens vart jag ska börja, och absolut inte vart jag ska sluta.

Mest av allt vill jag bara få ett avslut, radera dig och glömma dig för alltid. Skulle man inte hunnit det på 1 år?
Det tycker jag iallfall, men där har jag fel. Fett jävla fel. Det som irriterar mig mest är att du varit en jävla fitta och dum i huvudet, men ändå är det som det är liksom. Det gör mig förbannad på något sett, men på ett annat sätt så gillar jag det.

Det är för komplicerat, jag vet inte vad jag vill få ur mig igentligen.
Jag är bara så jävla frustrerad att det är galet.



I 4 år älskade jag dig över allt annat, i 3½ år bar jag en ring med ditt namn i på mitt vänstra ringfinger.
Nu ligger ringen i en ask i min bokhylla där hemma, tillsammans med halsbandet.
Jag hittade asken när jag var hemma innan påsk och städade mitt rum. Aldrig haft sån ångest och ont i magen som då jag såg asken i ögonvrån, och sen var jag bara tvungen att öppna asken och titta.

"Andreas, 26/8-05"

05, då var man inte kaxig. 16 år och bara barnet fortfarande. Men du tog mig med storm, även att du var "gammal" för mig. 8 år äldre..

Nä, fy. Förstår inte alls varför jag ens bloggar om dig. Men jag måste få ur mig allt jag har inom mig. Och här kan jag bara skriva av mig all skit som ingen orkar lyssna på eller ens bry sig om utan att börja prata om sig själva.
Då är det bra att ha bloggen som sin bästa vän.

Foffe drog på jobb när jag sov, så nu är jag ensam igen. Inget roligt alls om jag får säga det själv.
Så nu ska jag glo på de nya avsnittet av OTH istället.



Det gör ont i hela mig, i mitt hjärta. Fett gammal bild. Förövrigt vårat första nyår tillsammans om jag inte minns helt fel och är ute och cyklar. Fy fan...