.

... You turned around and gave me one last touch



Idag har nog varit den mest jobbigaste dagen på länge.. Farmor kom och hämtade mig och mamma, så åkte vi hem dit, dom lämnade avmig och så åkte dom och handlade allt dom behövde till dom som kommer hem till honom. 
Vi ändrade om så att farfars sjukhussäng fick vara i vardagsrummet istället. Då han har farmor där hela tiden. Han skulle nog bara känna sig ensam ifall hans säng var i hans sovrum. Så då gjorde vi i ordning där.

Medans dom var borta så gick telefonerna i ett, både hem telefonen och farmos mobil. Ett jävla ståhej helt enkelt.
Så kom dom hem, och vi drack kaffe och åt en smörgås. Halv 1 så kom sjukhussängen från Kalmar... Då blev det lite mycket, bröt ihop totalt. Jag vet inte vad det är, men dom där sängarna är så.. Jag vet inte riktigt. Men dom får mig att må dåligt. För liksom när man ligger i en sån där, då är man sjuk helt enkelt. Och jag vet med mig, min farfar ÄR sjuk. Men ändå, han är hemma, han ligger inte på sjukhus, men ändå ligger han i en utav de där ÄCKLIGA jävla sängarna. Jag var tvungen att gå ut o skorstensröka och grät om vart annat.

Bättre blev det ju inte av att någon sjukhussköterska kom dit också, och pratade om farfar och alla hans jävla sjukdommar. Att verkligen få insikt hur fruktansvärt jävla sjuk egentligen är. Det gör så JÄVLA ont i mig. Även där bröt det ihop för mig. Jag har då aldrig gråtit så mycket som jag gjort idag. Det är helt jävla sickt.

Sen lite efter 1 så kom farfar hem, hem bårtaxi som de så fint heter. (låter som om att han ska komma i en jävla dödslåda) Jag gick ut och höll uppdörren så taxisnubben kunde rulla in honom, även där så kände jag hur jobbigt det blev, av att bara se honom ligga där inne i taxin.. Man såg bara huvudet, man såg på honom hur trött han var. Man såg på honom hur han egentligen inte orkar mer, han vill bara ge upp. Men iallfall så rullade han in honom, och så tog han av alla täcken, och då klarade jag inte av mer. Då bröt det ihop för mig TOTALT igen. Det gjorde bara så ont och se honom så svag, min älskade farfar som alltid har varit den starka, aldrig gett upp vad som än hänt honom, rymmer från sjukhuset och allt vad han nu gjort... Det funkar inte, det ska inte vara så.  

Men nu är han hemma, det känns skönt. Det är där han VILL vara, det är där han VILL dö.
Och han ska inte få må dåligt hemma, han ska inte få ha ont, det ska dom fixa. Dom ska fixa allting. Det kommer bli bra det här. Det kommer göra ont, mitt liv kommer gå under en vacker dag. Men då är det för något bra. Då vet jag att han är den vackraste och finaste ängeln i hela himlen. Då är det slut på att lidande. Han kommer sitta där uppe, och titta ner på mig.

Han fyller 70 den 4:e maj, det är ingen som vet om han ens kommer vara kvar när jag blir 21 den 6:e mars, det är knappa 3 veckor kvar. Jag hoppas med mitt liv att han är kvar.

Jag älskar dig farfar, mer än livet. Jag skulle inte tveka EN ENDASTE sekund på att ge hela mitt liv för din skull. Inte en endaste sekund. Jag älskar dig så hårt att det är obeskrivligt. Du är det bästa jag har här i livet. Vad ska jag göra sen? Innerst inne så vill jag nog inte riktigt förstå hur lite tid det är kvar. Hus pass sjuk du är. Jag kan inte förstå. Jag VILL INTE förstå. Du är världens bästa farfar, och du kämpar som fan.